1. pH-nivå i matsmältningskanalen
Kärnprincipen för enterodragerad kapsel Designen är att passera genom magen utan att släppa läkemedlet där, utan att lösa upp och släppa ut innehållet i tarmarna vid ett högre pH. Denna mekanism är beroende av skillnaden i pH-värden i olika delar av matsmältningskanalen. Magsäckens pH-värde är vanligtvis lågt, mellan 1,5 och 3,5, och denna mycket sura miljö kommer att fräta på skalet på vanliga kapslar, men för magsaftresistenta kapslar är deras skal speciellt utformade för att motstå erosion av magsyra och kommer inte att lös upp tills kapseln kommer in i tarmen (pH 5,5 till 7,5). De individuella skillnaderna i pH-värden i matsmältningskanalen är stora, speciellt i olika hälsotillstånd. Patienter med matsmältningsbesvär eller onormal magsyrasekretion kan till exempel ha ett pH-värde i magen eller tarmen som avviker från det normala intervallet, vilket kommer att påverka upplösningen av enterodragerade kapslar och frisättningstiden för läkemedel. Därför är förståelse och övervakning av pH-nivån i patientens matsmältningskanal avgörande för att säkerställa läkemedlets effektivitet. Dessutom kan olika sjukdomar eller läkemedel också påverka pH-värdet i matsmältningskanalen och därigenom påverka absorptionseffekten av enterodragerade kapslar.

2. Beläggningsmaterial och tjocklek
Beläggningsmaterialet och tjockleken hos enterodragerade kapslar påverkar direkt deras upplösningshastighet och läkemedelsfrisättningstid. Vanliga enteriska material inkluderar cellulosaacetatftalat (CAP) och polyvinylalkoholftalat (PVAP). Dessa material tolereras väl i magsyra men löses gradvis upp i alkaliska miljöer. Tjockleken på beläggningen är en viktig variabel. Tjockare beläggningar tar vanligtvis längre tid att lösas upp, vilket innebär att frisättningstiden för läkemedlet kommer att försenas, vilket kan påverka läkemedlets effektivitet. Om beläggningen är för tunn kan den börja lösas upp i en lätt sur miljö, vilket gör att läkemedlet frisätts i förtid i magen, vilket kan orsaka magbesvär eller minska läkemedlets effekt. Dessutom har olika beläggningsmaterial olika upplösningsegenskaper. Vissa material kan förbli stabila vid lägre pH-värden, medan andra kommer att lösas upp snabbare. Läkemedelstillverkare väljer vanligtvis beläggningsmaterial och tjocklek baserat på läkemedlets egenskaper, patientens behov och den önskade frisättningsplatsen.

3. Transittid i matsmältningskanalen
Designmålet med enterodragerade kapslar är att säkerställa att läkemedlet inte frisätts i magen, utan löses upp efter att ha nått tarmen smidigt. Därför är kapselns transittid i matsmältningskanalen (d.v.s. rörelsehastigheten från magen till tunntarmen) avgörande för effekten av läkemedlet. Under normala omständigheter påverkar den tid som mat eller droger stannar i magen hastigheten med vilken kapseln kommer in i tarmen. Om magtömningstiden är för lång kan den magsaftresistenta kapseln börja lösas upp innan den når tarmen och läkemedlet kan frisättas på fel plats, vilket kommer att påverka dess absorption och effekt. Tvärtom, om transittiden är för snabb, kan kapseln kastas ut innan den når den idealiska platsen i tarmen, vilket resulterar i otillräcklig frisättning av läkemedlet. Faktorer som påverkar matsmältningskanalens transittid inkluderar kost, matsmältningshälsa, gastrointestinala dysfunktioner etc. Patienter med fördröjd magtömning eller colon irritabile kan till exempel uppleva olika kapseltransittider, vilket kan påverka läkemedelsabsorptionen.

4. Läkemedelsformulering och löslighet
Läkemedelsformuleringen och upplösningsegenskaperna i den magsaftresistenta kapseln har en betydande inverkan på läkemedlets absorptionshastighet. Olika läkemedel har olika fysikalisk-kemiska egenskaper, såsom partikelstorlek, löslighet och kemisk stabilitet, vilket kommer att påverka deras upplösning och absorptionshastighet i tarmen. Generellt gäller att ju mindre läkemedelspartiklarna är, desto snabbare är upplösningshastigheten och desto högre absorptionshastighet. Vissa läkemedel har dock låg löslighet och kan kräva speciell formuleringsteknologi för att säkerställa deras effektiva absorption. Om läkemedlet inte löser sig tillräckligt eller löser sig för långsamt i tarmen kommer absorptionen att begränsas, vilket kan leda till minskad effekt. Dessutom är läkemedelsstabilitet också en nyckelfaktor. Vissa läkemedel kan vara känsliga för miljön och börja sönderfalla eller tappa aktivitet innan de går in i målabsorptionsstället. För att optimera frisättningen och absorptionen av läkemedlet behöver läkemedelsutvecklare vanligtvis utföra flera tester på läkemedelsformuleringen för att hitta rätt partikelstorlek, formuleringstillsatser och beläggningsdesign för att säkerställa att den kan vara stabil och helt upplöst i tarmen.

5. Påverkan av mat och andra droger
Mat och andra läkemedel har ett viktigt inflytande på upplösningen och absorptionen av enterodragerade kapslar. För det första fördröjer mat magtömningen, vilket gör att kapseln stannar längre i magen, vilket kan leda till en fördröjning av upplösningstiden. Speciellt mat med hög fetthalt, som ytterligare förlänger matsmältningstiden och påverkar frisättningshastigheten av läkemedel i tarmen. Dessutom kommer vissa typer av mat att ändra pH i magen och tarmen, vilket påverkar upplösningen av den enteriska beläggningen. Till exempel kan sura eller alkaliska livsmedel förändra pH-miljön i matsmältningskanalen, vilket gör att den enteriska beläggningen löses upp tidigare eller senare. Samtidigt kan andra läkemedel, särskilt antacida eller läkemedel som hämmar magsyrasekretion, såsom protonpumpshämmare (PPI) eller H2-receptorantagonister, också signifikant påverka effektiviteten av enterodragerade kapslar. De minskar utsöndringen av magsyra och ändrar pH-värdet i magsäcken och tarmarna, vilket kan göra att magsyrabeläggningen löses upp i förtid i magen och släpper ut läkemedlet på fel ställe. Därför, vid förskrivning av enterodragerade kapslar, råder läkare vanligtvis patienter att vara uppmärksamma på måltidstider och använda dem tillsammans med andra läkemedel för att säkerställa att läkemedlet kan frisättas i tarmen som förväntat och absorberas effektivt.